Det ena utesluter inte det andra.

Vi behöver månne inte ett miljonprogram, men att få tillbaka systemet med bostadssubventioneringar som bidrog till ett upprätthållande av bostadsbyggande.

Moderaterna såg till att det avskaffades, och vi har andra partier som är mot det för att det kan riskera leda till fördel för någon invandrare eller annan person i ekonomiskt och socialt utsatt läge.

Den kris som pågår i större städer i Europa är inte bara bristen på bostäder, utan även där befintliga lägenheter inom rimligt avstånd från arbetsplatser och attraktiva lägen kostar för mycket för gemene man är baserad just på hyressättning anpassad efter en budgivningsmarknad, och likaså deras äganderätter, där den som kan hyra ut via AirBnB eller sitta på ett objekt tjänar mängder medan gemene man inte har råd att bo kvar.

Med bostadssubventioner kan vi bygga och hyra ut till rimligare risk och kostnad, framför allt om subventionerna som förr leder till krav på minskade utdelningar till spekulativa bolagsinvesterare som riskkapitalbolag.

Det är inte bara att bygga nytt till varje pris, ⅓ av Stockholms innerstad (om man räknar från 1950 och med alla malmarna) är miljonprogram, nästan ⅔ av miljonprogrammet var trots detta småhus.

Det är när vi låtit marknaden kontrolleras av riskkapitalister (och moderata kommunpolitiker som sålt ut allmännyttan till underpris och roffat åt vinsterna till skatteunderskott pga skattesänkningar) som vi inte har råd med vettiga boenden för flera.